3 april 2016

Att minnas och glömma

Är det inte konstigt hur man krampaktigt försöker hålla kvar vissa minnen. Hur de är så värdefulla att man är rädd att de ska försvinna. Att man inte tappar känslan kring minnet, att just den stunden bevaras. Hur man försöker etsa fast alla ord som sagts och dofter och rörelser och hur ljuset var och känslan. Och så är man rädd att glömma det, att allt försvinner och man tappar just den stunden.

Och sen andra minnen som man gärna skulle tappa, sådana som bara fastnat som gammalt tuggummi i tyg och inte vill lossna. Sådana som kan komma upp till ytan helt plötsligt och sådana som finns där konstant - som man inte slipper. De tar över och klibbar fast bara hårdare.

Allt har säkert en bra orsak. Att vissa saker försvinner är väl bra, och andra stannar vad man än gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar