6 mars 2016

Om ett år som gått

Det börjar verkligen bli vår jag var nämligen och gå ett varv ner till stranden! Känns som jag skulle vakna ur mitt ide. Snart är det sommar...

Jag har tänkt mycket på allt möjligt den senaste tiden, försöker vårstäda i huvudet också, med varierande resultat. Speciellt mycket har jag tänkt på hur det var för ett år sen samma tid. Det var så mörkt och så ledsamt och vi visste inget om hur det skulle gå och när cancern skulle ta mamma helt och hållet från oss. Allt hände så plötsligt, allt gick så snabbt. Den 6.3 förra året hade hon ännu 18 dagar kvar. Var av 14 dagar var klara och resten dimma. Det är så kort tid. Alldeles för kort. Och tur att vi inte förra året den här tiden visste att det var så några.

Och ett år har gått och jag har sörjt.
Och fortsätter med sorgearbetet, det är inte över ännu.

Men det är så konstigt, 18 dagar är kort tid så här i efterhand men kändes som många och de tre dagar hon var som sjukast kändes så otroligt långa, det känns som det skulle ha gått många år men det är bara ett, och ett år är kort tid. Men ändå inte. Och jag har vant mej med det att hon inte är här, men det märks ju nog i vardagen att hon är borta.

Alla sörjer på olika sätta. Jag går inte till hennes grav regelbundet. Senast jag var där var vid julen, jag känner inte för att gå dit bara för att göra det, minns henne på andra sätt. Mest när jag sjunger med kören. Det var ändå där hon och jag var på samma linje, det var vår kör. Min och mammas. Vi tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar