22 december 2015

Årets mörkaste dag (och längsta)

Trots det bara är dryga fem timmar dagsljus idag är den här dagen lång. Det var den här dagen för ett år sedan som det blev klart att mamma hade fått cancern tillbaka, jag väntade och hoppades och sedan ringde hon och jag hoppades ännu mera - hoppades att det skulle gå att bota, hoppades att allt skulle bli bra och hoppades att hon verkligen inte skulle säga det som hon sade.

Det är ju det som är så svårt, för det finns alltid hopp. Först hoppas man att det inte skall vara något, sen hoppas man att det inte är så allvarligt, sen hoppas man att det går att bota, sen hoppas man att det inte går så snabbt, sen hoppas man att det inte tar så ont, sen hoppas man att det inte tar allt för länge, sen hoppas man att det inte skulle riva hål i hjärtat hela tiden. Och när det äntligen (för det är verkligen så - äntligen) är slut, när sista andetaget är taget hoppas man att det inte var ensamt. Man hoppas att livet är gott och bra trots allt, och att allt det personen upplevet var "tillräckligt, man hoppas att man själv håller ihop.

Nångång tidigare har jag skrivit (men kanske inte publicerat) att jag hatar hoppet. Det är så falskt, viskar hela tiden i örat att allt ordnar sej och ibland orkar man inte lyssna. Man vill bara stänga ut det och ge upp, sluta hoppas.

Ett år är så kort tid.
Och ändå har livet levt vidare, sommaren kom och hösten och nu julen. Och snart har det gått ett år till. Jag har hållit ihop, även om jag är tröttare än jag var tidigare och jag har blivit hårdare. Det är ett skal omkring mej som är helt nytt. Jag tar ingen skit - livet är alldeles för kort för att du ska måsta tampas med idioter. Välj dina stirder och om något tar energi av dej, säg ifrån. 
Du behöver inte ta skit. 

Och sen ännu till sist, visa att du bryr dej.
Tiden är på riktigt kort. Mamma hade många besök när hon var som sjukast, gamla vänner hörde av sej (och det var ju bra). Men hon frågade nog många gånger var alla de här personerna var när hon var frisk. Varför lämnar man sådant till sista stunden. Vi lever här och nu och det är nu vi skall visa att vi bryr oss - sen kan det vara försent.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar