8 maj 2015

Om saknaden

Nu kommer saknaden.

Men den är helt ny, det är inte den där alldeles vansinniga saknade som jag hade veckoslutet hon bara försvann och blev intagen på sjukhuset. Nu kommer den i små vågor, att jag plötsligt kan fundera hur hon skulle ha reagerat på någon sak som barnen gjort, eller vad hon skulle ha tyckt om någon sång som vi sjunger med kören. Bara det här att kunna berätta saker åt henne, vardagligheter. Gör ju det ju nog ändå, men det är ju inte samma sak. Jag har alltid varit lite reserverad med att spilla ut hela mitt hjärta inför henne, vi var inte alltid riktigt på samma våglängd gällande en massa saker. Men saknar de vardagliga samtalen.

Det står en dörr på glänt och jag har inte vågat titta in. Är lite rädd och jag vet att jag måste öppna den någon gång, men är inte redo ännu. Bakom dörren vet jag att det finns en massa sådana känslor som kommer att slå hårt mot mej, som jag inte klarar av att möta just nu. Om jag märker att min tanke vandrar ditåt stänger jag den vägen.

Allt har sin tid.


Och nu kommer våren och sommaren.
Det är mammas årstid och min.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar