11 januari 2012

Feeling it - mobbning

Jag funderar på det här hemska med mobbning.
Att små barn är riktigt bra på att frysa ut och retas. Barn får inte välja själv vad det skall få tycka om, andra barn skall bestämma. En massa.

Det är så jobbigt. Det gräver mej, det river till. Jag vill ju att barnen växer upp och blir starka individer som har egna åsikter och vet vad de vill. Inte osäkra och rädda. Jag har varit liten, osäker och rädd, plötsligt märkte jag att andra inte tyckte om mej för den jag var. Varför?

Det sägs att det är värre att blanda sej i om det pågår utfrysning, att man inte kan tvinga barn att leka med varandra. Men å andra sidan så inte vägrar man som vuxen heller att jobba med någon bara för att man inte tycker om den personen. Eller? Och om man låter bli att reagera t.ex. utfrysning som vuxen, hur kan barn då veta när de gör fel? Jag vet nog att det är svårt att hitta någon utväg. Och att det bli jobbigare ibland, men små barn är ju mottagliga.(?) Jag vet att det är mycket, mycket svårare att ta tag i saken med äldre barn (tonåringar). Jag behövde inte tröst, jag behövde bli accepterad som den jag var. Inte en massa folk som tycker synd om mej.

Känslor är tabu. Man skall inte säga hur man känner sej och man får inte uttrycka sina känslor. Allt skall gömmas i ett skal och man skall gråta inåt. Tänk om man fick öppet säga hur man känner? Istället låser många in det och låter det bubbla.

Kan mobbning botas med att tala ut om känslor? Att mobbade och mobbare tillåts tala ut hur de känner. Vara ärliga mot sej själva och andra.

5 kommentarer:

  1. Det är just det som anti-mobbningsprogram o dylikt går ut på. Att man ska PRATA om det. Bara genom diskussioner så kan man ganska bra förebygga mobbning. Åtminstone hålla koll, som lärare, om det förekommer. Det finns fler bra material som många skolor och dagis i den här stan använder sig av nuförtiden för att försöka stoppa mobbningen.

    Ang att man inte ska blanda sig i om någon blir utfryst. Visst ska man det! Men man bör nog kolla upp det först vad det handlar om och hur allvarligt där är. Jag vet av egen erfarenhet, både som barn och lärare, att det inte lönar sig att "tvinga" någon leka med någon de inte vill. Det kan lätt bara bli värre av en sån sak. Barnet man försöker tvinga med i gruppen blir stämplad som mobboffer helt ofrivilligt. När en mobbare har kartlagt en svag en så fortsätter det och blir värre. Men som sagt, det är klart att man ska ta tag i det!

    SvaraRadera
  2. Det är ju bra. Och viktigast är ju att förebygga. :)

    Jag vet, att blanda sej i är inte alltid så bara. Proffs vet ju när de skall ta tag i saker. Men som "vanlig" förälder kanske man är lite osäker. Och sen vågar man kanske inte tillrättavisa andras barn heller fast det skulle finnas behov. Nåjaa jobbigt är det hur man än svänger på det.

    SvaraRadera
  3. Och sen tänkte jag lite allmänt på inställningen till känslor i dagens samhälle. Att man inte får eller skall visa något annat än positivt. Att gråta anses svagt och om man blir arg är man hysterisk. Det är ju inte helt bra det heller.

    SvaraRadera
  4. Det är nog jobbigt för alla parter :) Inte minst för den utsatta. Det är ju sen inte roligt för ett utfryst barn heller att bli lotsad till barn som han/hon vet att inte vill ha med honom/henne. Barn känner så mycket fast vuxna ofta inte tror att de fattar något.

    Ja, fy. Det är inte bara en gång man velat tillrättavisa andras ungar... Alla föräldrar tycker ju oftast att just deras barn uppför sig väl!

    Angående känslor så tycker jag däremot att det är påväg åt det bättre hållet. Tidigare var det ju absolut sådär som du skrev, men iom bloggar och alla möjliga insändare i media blivit alltmer populära så tycker jag att känslolivet inte är särskilt tabu längre. Som känt, är det ju lättare att uttrycka sina åsikter i text, och med hjälp av den har mitt i allt allas hjärtan sagt poff.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har blivit bättre till all tur.

      Jag rekommenderar verkligen att skriva ner sina tankar och allt som tynger. Man behöver ju inte spara det sen, men bara man får det ur sej hjälper det redan massor. Jag har ju skrivit vanlig dagbok sen tonåren och när det har varit riktigt jobbigt har jag producerat flera sidor text per dag.

      Radera