7 december 2011

Ensam och utanför

Den här videon som var och varannan länkar till berör. Mobbning är vidrigt.

Jag blev mobbad genom så gott som hela grundskolan. Minns att jag i första klasserna i lågstadiet hade svårt att förstå vad det var för fel på mej? Och tanken följde med länge. Jag blev kallad för ett och annat mindre trevligt, frystes ut och var alltid den som valdes bland de sista till laget när det var jomppa. Var ändå inte helt ensam och hade en del ljuvliga vänner, som tur! Och ibland var det bättre och ibland sämre.

Högstadiet. Där var jag mycket ensam och utanför. Minns speciellt ett tillfälle när jag "låstes" in i slöjdlagret och grät ögonen ur mej en slöjdtimme. Mitt självförtroende var uselt, jag bröt nästan ihop i ett skede. Sen ändrades "allt" över en sommar - jag märkte att det verkligen inte var något fel på mej och lärde mej att inte bry mej. Det blev bättre.

Men även om det är över för länge sedan har det satt spår. Blir smått irriterad på vissa kommentarer till videon som poängterar att pojken mår bra nu - saken är ju att han aldrig borde ha mått dåligt. Och man kan inte skaka av sej upplevelserna helt och hållet, aldrig.


7 kommentarer:

  1. Vilken rörande video!

    Jag skulle bra ha kunnat skriva ditt inlägg, känner så igen mig. Även jag blev mobbad hela skoltiden, det började på ettan eller tvåan. Det bästa med skolan var sommarlovet då skolan tog slut. Och första skoldagen på hösten såg jag alltid framemot men blev alltid lika besviken då allt fortsatte som förut (hoppades under sommaren på en förbättring). Under gymnasiet blev det lite bättre och när jag sen började studera efter studenten flyttade jag till en annan ort och började om och fick helt super studiekamrater :)

    Nu är äldsta dottern 5 år och påminner mycket om mig som liten så jag fasar ren för den dag hon börjar i skolan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte blir utsatt för samma utan får en massa härliga kompisar.

    SvaraRadera
  2. Vilket vågat inlägg! Det där visste jag inte. Usch, jag HATAR mobbning trots att jag aldrig själv blivit utsatt för det. Visst har jag blivit sårad när någon skojat med mig på fel sätt nån gång, och jag kan ännu minnas sånt som någon har retat mig för, men vill inte kalla det mobbning.

    Har sett många utfrusna/mobbade barn redan i dagisåldern. Det kan börja väldigt tidigt, tyvärr :( Och jag blir lika förbannad varje gång jag ser det. Jag är ganska sympatisk lagd och kan känna mig bra in i hur det är för de utsatta. Tyvärr är det svårt att veta vad man ska säga till de där barnen som fryser ut. Man kan ju inte "tvinga" någon att vara kompis med någon... Och ofta kan det också vara mobbaren som mår dåligt och det kan vara svårt att se varför.

    Nuförtiden jobbar ganska många skolor och daghem kring mobbning och många har t.o.m mobbningsplaner och projekt kring ämnet. Det tycker jag är toppen!

    Många kramar!

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas så innerligen att pojkarna inte skall bli mobbade - eller mobbare.

    Speciellt fundersam är jag med Vincent, barn kan ju ta fasta på ärret och hans tänder. Han är så glad och självsäker och hoppas att han förblir det också. Det vrider riktigt till i bröstet när jag tänker på hur det kan gå om det går dåligt.

    SvaraRadera
  4. Mobbning är fasansfullt. Tror bara att vuxna måste reagera mera. Inte döma utan mera förklara att olikheter finns...fast det oftast inte finns logik varför någon mobbas heller.

    Angående din rädsla för att V skulle mobbas. Den bild jag fått av honom är att han är framåt så tror inte det. Ärret kan tvärtom göra honom intressant..så svårt säga.

    Jag är livrädd att mina söner blir mobbade eller att jag inte kan lära dem vidsynthet, att acceptera, värdesätta andra...och att de blir mobbare.

    Tyvärr är grupptryck något svårt att stå emot, även för vuxna.

    SvaraRadera
  5. Man gör sitt bästa, mera kan man inte. Det känns bara rätt hjälplöst att redan så små mobbar, att retas och inte förstå när det går för långt.

    I våras tog några barn Jeremys mössa och sprang runt med den så att han inte fick den. Märkte att han blev riktigt illa till mods och jag fick till sist gå emellan, barnen förstod nog inte att de gått över en gräns. De menade ju inget illa, det var ju bara en lek som gick lite långt. Det är ju då som vuxna skall blanda sej och förklara när det går för långt...

    SvaraRadera
  6. Jag har också tänkt på hur hemskt det skulle vara om något av barnen skulle bli mobbade. Fy. Försöker undvika tanken och hoppas att vi slipper. Men jag tror att denna hemska tanke slår de allra flesta föräldrar. Och det kan nog hända vem som helst, med eller utan ärr. Som du och någon annan skrev så tror jag att Vincent klarar sig bra, han verkar ha en bra självkänsla. Det är oftare de osäkra och försiktiga som blir mobbade eller utfrysta, åtminstone i de lägre åldrarna.

    Jag förväntar mig dock att dagens dagis- och skolpersonal är pålästa när det kommer till mobbning, i jämförelse vad de var när VI gick i skolan...

    SvaraRadera
  7. Jag vet inte, det känns lite för självklart att de som är osäkra och försiktiga blir mobbade. Är det så? Eller blir de osäkra och försiktiga av mobbningen? Om de gång på gång hackas ner så lär de sej snart att gå på tå och vara försiktiga med hur och vad de gör. Och små barn lär ju sej hemskt snabbt...

    SvaraRadera